Min smutsiga hemlighet

Myndigheten har ett hundratal specialutvecklade system som håller koll på alla möjliga processer. Många av dessa körs på uråldrig hårdvara och interagerar dessutom med varandra i långa och komplicerade kedjor. Med jämna mellanrum förs information mellan systemen på olika ålderdomliga sätt – databand förekommer. Det är vanligt förekommande att man på en tjänstemans skrivbord ser en VT525-terminal eftersom det är en sådan man behöver för att komma åt vissa system. (Om man som bloggläsare inte vet vad en terminal är så ska man inte oroa sig. Terminaler är så ålderdomliga att bloggläsare inte vet vad de är och att terminalanvändare inte vet vad bloggar är.)

Nu ska alla systemen ut och ersättas av ett modernt tyskt affärssystem. Det nya systemet ska, när det är infört, betala ut löner, hantera reseräkningar, avropa på ramavtal, hålla koll på inventarier, räkna alla pengar, gå ut med hunden, et cetera. Den riktigt stora fördelen är att ekonomer, controllers och liknande ska få den överblick över myndighetens ekonomi som idag saknas. Nu skulle man kunna tro att alla tjänstemän jublar, men så är inte fallet. ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre” är istället mantrat på myndigheten.

Om man som jag, tycker att det är en bra idé, så får man smussla lite med det. Kanske är det för att invanda vägar är enklast att ta, även om de är längre. Jag utnyttjar tämligen ofta några av myndighetens olika ramavtal för att handla produkter av privata leverantörer. Tidigare var jag tvungen att gå till ett särskilt kontor med konstiga öppettider (hur det kontoret drivs är kräver ett separat inlägg, eller ännu hellre – en masteruppsats från I-institutionen på en teknisk högskola) och där fylla i en blankett och lämna den vidare för behandling. Sedan får man helt enkelt vänta och med jämna mellanrum se till att ha vägarna förbi nämnda kontor för att se om det dykt upp någon vara.

I det tyska systemet är det bara att sitta kvar vid sin dator, skriva in vad man vill ha och hur det ska interndebiteras. Sedan kommer det ett automatiskt mail från leverantören när produkten är på väg – komplett med paketnummer för enkel spårning. Jag klickar i att jag har fått produkten levererad och systemet pytsar iväg pengar till leveratören. Svisch, pang, bom! Snabbt och enkelt, men så har vi aldrig gjort förr.

Sen var det ju den gången jag flyttade för två år sedan. Jag får fortfarande inte min lönespecifikation till rätt adress eftersom den inte ville ändras i ett av de tiotalet system som den skulle ändras i. Efter att ha jagat rätt på ansvarig tjänsteman för det systemet (placerad över hundra mil från mig) har jag fått ett löfte om att det nu ska hända grejer. I det tyska systemet behöver min adress bara ändras på en plats och där kan jag göra det själv.

Statstjänstemannens främsta vapen

Som nybörjarbloggare måste man vara känslig för den kritik som når en. De senaste dagarna har nära och kära klagat över att tonen på min blogg inte varit den mest inbjudande för nya läsare. Bättring utlovas!

Myndigheten jag arbetar på är en ganska gammal sådan. (Jag är alltså inte anställd av Trafikanalys*.) Att myndigheten har varit med ett tag gör att man ibland kan hitta över femtio år gamla trycksaker i sitt rumsterande bland dammiga bokhyllor. Ibland behöver man inte ens gå till någon dammig bokhylla för att hitta dem. En av de trycksaker som innehåller instruktioner för mitt kugghjul i myndighetsmaskinen fyller 40 år i år. Något som kännetecknar dessa myndighetsarkeologiska artefakter är, förutom de ibland något sexistiska illustrationerna, den språkliga säkerheten. Det skulle alldeles säkert gå att läsa många hundra sidor i dessa gamla skrifter utan att hitta så mycket som ett språkligt fel.

Förrförra året röstade riksdagen igenom en språklag där myndigheterna åläggs ”ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Vidare ska de ansvara för ”att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas”. Kanske är denna lag ett tidens tecken. Det är i alla fall vad jag tror efter att ha läst många av de skrivelser som inkommer från myndighetens centralkontor i Stockholm. Ibland saknas subjekt och predikat i meningarna. I andra fall är det rena faktafel istället. Förra året försökte jag få en tjänsteman i Stockholm som hade skrivit en detaljerad teknisk instruktion att förstå vad det fundamentala felet i den var. Jag misslyckades och den gäller alltjämt.

Inte bara skrivelserna berörs. Myndigheten ger ut många böcker för att stödja behov i kärnverksamheten. När en av dessa kom ut i en ny version (för att ersätta en gammal från 50-talet) var jag givetvis ivrig att sätta tänderna i den för att se vad som hade förbättrats. Genom kontakter fick jag ett av de första exemplaren, rykande färskt från pressarna. Till det yttre såg den bra ut och var med sina 600 sidor betydligt större än sin föregångare. Det krävde inte många sidors läsande innan det första stavfelet uppenbarade sig. Mer pinsamt var kanske att jag i ordlistan längst bak kunde hitta flera solklara fel. Bland annat var det sifferuppgifter som låg flera storleksordningar från sanningen och illustrationer som visade något helt annat än det texten angav. Det var uppenbart att man inte ens bemöda sig att korrekturläsa sitt verk innan man skickade iväg det på tryck.

Ytterligare ett exempel är en myndighetsinstruktion som är central för min del av myndigheten. I den bestäms bland annat vilka ord och uttryck vi ska använda i olika fall. Jag avstår att recensera skrivelsens språkliga kvalitéer utan nöjer mig med att notera att många av de fastställda orden och uttrycken, säkert en tredjedel, sedan ett år tillbaka ska vara på engelska. Myndighetens följande av språklagens tolfte paragraf kan diskuteras.

Nu kan ju den polemiske invända att myndigheterna ska vara effektiva för att ge oss medborgare bästa möjliga service till lägsta möjliga kostnad och att total elimination av stavfel inte tjänar detta syfte på bästa sätt. Som svar till de som har dylika invändningar nöjer jag mig med att notera att jag oftast kan läsa ut hela den DN jag får i brevlådan varje morgon utan att hitta ett enda stavfel.

* Ja, det finns en myndighet som heter just precis så. Inte nog med det – den har också en särskrivning i sin logotyp och myndighetssveriges mest kryptiska webbadress: www.trafa.se.

Nu är det helg!

Idag är det torsdag, vilket innebär att ”trevlig helg!” börjat höras i korridorerna. Nu börjar nämligen vissa gå på helg medan andra väntar till fredag lunch innan de smyger iväg. Själv får jag som allra mest gjort på fredagseftermiddagar och måndagsmorgnar – då är jag nämligen helt ostörd av chefer med kontrollbehov och youtubesurfande kolleger som fördriver tiden fram till nästa helg (läs torsdag).

Facklig verksamhet

Idag blev jag, på fullt allvar, tillfrågad om jag var ”svartfot”. Jag kände mig tvungen att verifiera att jag var kvar i 2011.

Att passa tider

En kollega ramlade in runt tiotiden idag, sådär som man gör på myndigheten ibland. Sen unnade alla sig 15 minuter extra lunch.

Varför bloggar statstjänstemannen?

Det var en fredag när jag insåg det.

När jag för några år sedan påbörjade myndighetens internutbildning var jag ung och blåögd. Jag trodde att på våra statliga myndigheter arbetar tjänstemännen hårt dagarna i ända för att på ett kostnadseffektivt sätt ge medborgarna den service de beställt och betalat för. Jag hade fel.

Det var redan under internutbildningen när jag behövde komma i kontakt med en tjänsteman under en fredag som jag upptäckte att det inte gick. Snart gick det upp för mig – här arbetar ingen på fredagar om de verkligen inte måste. Många är här, men få arbetar.

Själv tillbringar jag inte alltför många arbetstimmar varje vecka med att producera värde åt myndigheten och medborgarna. Det är inte för att jag inte vill eller kan, utan för att jag förhindras och förbjuds. På den här bloggen kommer jag, och kanske några av mina tjänstemannakollegor, att underhålla och förfära er läsare med våra bekännelser från en av Sveriges största myndigheter.